Svenska vikingars Bylinor från Ryssland

Arkeologerna har visat att den ryska jorden gömmer många minnen av vikingarnas militära operationer och efter deras färder genom det ryska landet och av deras kolonisering vid Östersjökusten, vid Ladoga, Dnjepr och Volga. Det är tusenåriga lämningar av en utdöd kultur. Vår store rysslandskännare i början av 1900-talet, T.J. Arne, fil.dr. och antikvarie vid Statens Historiska museum, har fördjupat sig i ämnet. Han hänvisar till Stanislav Rozniecki (professor i slaviska språk vid Köpenhamns universitet) som 1914 publicerade sin forskning om de ryska folkvisorna i boken "Varaegiske Minder i den russiske heltedigtning".

Folkvisorna uppstod i de gamla kulturcentra som nordborna upprättade i Ryssland. Ryska forskare började på 1800-talet uppteckna de gamla visorna, som levde kvar i avlägsna trakter i Nordryssland. En annan svensk forskare, slavisten Sigurd Agrell, skrev 1922 om de fornnordiska elementen i den tyska folkposein:

"I det europeiska Rysslands nordligaste nejder, i de ensliga fiskelägena vid de öde stränderna vid Vita Havet, i de glest bebyggda skogstrakterna vid den väldiga floden Pecora, i de långt från varandra liggande byarna kring den stora sjön Onega, sjungas bland den ryska allmogen än i våra dagar av minnesbegåvade åldringar på entoniga, långdragna melodier från förfäderna ärvda sånger av episkt innehåll. Dessa dikter benämnas bylínya, bylinor, dvs händelser, sånger om vad som skett, vad som varit; ordet är härlett från verbet ´byt´ (vara). De tilldragelser som besjungas hänföra sig till det ryska rikets båda moderstäder Kiev och Novogrod".

Visorna sjungas, påpekar T.J. Arne, i reciterande ton utan musikackompanjemang. Man är ytterst noga med att återgiva sångerna så, som man lärt dem från förfädren, även om en del ord och meningar nu ej längre förstås. Detta är en fördel för forskningen, ty just i dessa obegripliga ord har man funnit intressant långods. I de obegripliga orden har det lyckats Rozniecki att återfinna skandinaviska kvarlevor. Dessa kan skönjas i visan om Solovej:

 

"Visan om Solovej skildrar huru denna hjälte seglade från Kadolsjön, ut från Dunajhavet, med 30 skepp. De präktiga skeppens för- och bakstammar voro utstyrda på uroxevis, de breda sidorna på älgvis, seglen voro utav tätt vävd päll, skeppsankarna av stål och ringarna på ankarna av silver, tågen av en slags silke, osv. Skeppen foro till Kiev. I hamnen kastades ut tre landgångar, en av silver, en förgylld och en av valben. Solovej gick iland på den förgyllda bryggan, hans moder på silverlandgången och huskarlarna på valbensbryggan. Gåvor medtogo de - Solovej sin harpa - och de kommo in på gården och in i fursten Valdemars hall".

Harpan sägs i bylinorna vara "svirskij" d.v.s svensk. Den gamla visan om Solovej har haft stort inflytande på rysk folkdiktning. I en annan sång nämns bl.a. sjön Vättern.